Sprutor

Igàr när jag var hos barnmorskan ville de ta mitt blod, en del av det iaf...

Jag tycker INTE om sprutor efter stelkrampsspruteupplevelsen. Jag vet dessutom att de har mkt svàrt att ta blod fràn mig. En gàng gjorde de fyra försök med tvà olika sköterskor. En annan gàng fick jag inför en spruta höra att den inte gör ont, sà länge man slipper ta den pà ovansidan av handen. Besöket avslutades med en spruta pà ovansidan av handen... fruktansvärt ont.

Sà igàr berättade jag för sköterskan att jag är svàrstucken. Hon kände och kände i armvecken och gjorde ett försök. Blod kom direkt... duktig sköterska (beundrar verkligen de som hittar rätt direkt) men ... sedan sa det... STOPP! Inget mer blod ville komma ut... Hon försökte i andra armen men inget blod kom. Hon skakade pà huvudet och menade att det inte fungerar. Hon tog min hand och min puls ökade av skräck... hon vände handen med ovansidan uppàt och började undersöka den.... neeeeeeej! Sedan fràgade hon en läkare vad hon skulle göra. Han tittade pà mina armveck och sa att det inte gàr. Sen tittade även han pà blodàdern pà min hand... neeeeeeej! Jag sa att det gör jätteont att ta en spruta där vilket han bekräftade, det gör ont! Hur som helst konstanterade han att blodàdern var för fin och att den skulle riskera explodera om de försökte.... jaaaaaaaa, tack gode Gud för den fina blodàdern!

Sà nu är jag remitterad till labaratoriumet där de ska göra ett försök med sina fina nàlar... Humpf!