Tonårsnostalgi

I nuläget tycker jag att få saker är så intressanta och humoristiska som att sitta i ett samtal med tonåringar och deras lagomt oroliga föräldrar. När åren har gått och det är lite distans mellan mig själv och fjorton-sextonåringarna är det både humoristiskt och smärtsamt att lyssna på dem. Nu pratar jag om de gånger jag träffar tonåringar där det är "vanliga tonårsproblem". Att sitta och höra på processerna är som att se en film om sitt eget liv, nostalgi på hög nivå. Om ni inte förstår känslan kan ni ju se er om på stan, hugga tag i en tonåring med föräldrar och be dem att tillsammans prata med er om vad som är bra gränser och hur dom ser på sina föräldrar... Sedan kan ni räkna gångerna ni känner igen er i vad tonåringen säger (jag lovar det är många gånger) och sedan kommer ni förmodligen till er fasa att märka att ni idag tänker, nästan exakt, vad föräldern säger. Till er fasa... eller lättnad... inser ni då att ni någon gång passerade gränsen då ni blev vuxen... bara ni vet om det är en skrämmande känsla eller inte.

En tonåring klagade på sina föräldrar och jag höll med föräldrarna... i den frågan... Då tittade tonåringen på mig, skrattade och sa "du ska ju vara på min sida ju". En 14-åring beskrev en kompis med orden "hon är en fjortis"... Kunde jag hålla mig från skratt... nej, precis... Jag har just upptäckt att tonåringar är uppfriskande och att man många gånger i deras närhet inte vet om man ska gråta eller skratta. Skulle jag vilja byta liv med dem?!!... Aldrig i livet... Vill du det?