... ögon runt hela huvudet sà att Julian aldrig skulle kunna försvinna! Den senaste tiden har tankar om hur det skulle vara om Julian kidnappades eller försvann invaderat min hjärna. De är sà fruktansvärda att jag màste tvinga mig att sluta tänka pà dom. Varje dag skulle vara en pina. Att aldrig veta om han finns nàgonstans, rädd och plàgad. Man tror att det är omöjligt att känna mer för sitt barn än man gör, men känslorna växer hela tiden (iaf är det sà för mig). Det innebär ju självklart att fasorna oxà växer. Inte blev det bättre av filmen jag sàg i dag, med Angelina Jolie. Hennes son kidnappas... Usch! Tur att nästa film jag ska se är en feel-good-film (hoppas den är det iaf;))!
Här är min skatt, helt uppdaterad (dvs fotad idag)! Ska aldrig làta ngt hända dig!
7 kommentarer:
Och med MoDo-napp och allt :-D
Har också sett den filmen och den är verkligen vidrig. Stackars Christine Collins!!!!
Dalkullan
Ja fy, jag förstår dig. Jag har sagt i många år att jag inte törs skaffa barn för att jag skulle vara rädd jämt. Jag menar, jag drömde mardrömmar om att det hände Signe något när jag bodde i Italien. På somrarna när hon är ute lyssnar jag efter alla ljud och oroar mig för att hon ska fara illa. Och hon är ju en katt!
Tomtitomtitomp
En helt annan sak.
På lördag är jag barnvakt men kommer ändå blogga om varje bidrag i Melodifestivalen som jag gjort de två tidigare tävlingslördagarna. Tänkte försöka slå kommentarsrekord då *hint hint* ;-)
Hoooooooooooooooohooooooooooooooo
Is jo ölajv? Vär aar jo?
Skicka en kommentar