Börjar med att berätta om min nya pàtvingade "bekantskap". Satt pà restaurang med Steff och min kääära vän Annie som kom ner och överraskade mig (taaaack!) när det plötsligt kommer fram en kvinna i 30-àrsàldern och fràgar om vi pratar schweizertyska. Nej svarar jag och hon pratar dà engelska. Jag trodde först att det var ngn undersökning. Nej, nej, dà riktar hon sig till mig (pà ett mkt intensivt sätt) och pratar pà om hur otroligt lik hennes syster jag är. Sättet jag rör mig (mitt kroppsspràk), hur jag äter etc. Hon sa att det kanske var oartigt att titta sà mkt som hon gjorde men hon kunde inte sluta eftersom jag var sà otroligt lik. Hon fortsatte prata pà i säkert 10 min. Jag blev jätteorolig i hela kroppen. Märker att det sitter kvar sedan rànet. Den där intensiva blicken.
Hon visade ett kort pà systern som faktiskt var lik mig o fràgade sedan om hon fick fota mig. Jag visste inte hur jag skulle komma ur det och svarade ja (till mitt förtret nu efteràt). Hon fotade mig när jag skrattade, var allvarlig och i profil... Altsà, hur är människan funtad??? Känns inte alls roligt nu efteràt!
Nu till den andra händelsen...
Var pà väg hem igàr vid 6-tiden pà kvällen dà jag gàr förbi en gràtande pojke i 6-àrsàldern. Jag fràgar honom vad det är som hänt och han pratar pà samtidigt som han gràter men jag uppfattar att ingen är hemma och han är alldeles ensam. Med sig hade han sin skolväska. Jag fràgar honom vart han bor och han pekar pà huset bredvid. Det är mörkt ute och jag följer honom till hans dörr, han konstant gràtandes. Jag plingar pà men ingen öppnar. Jag fràgar honom om han brukar vara ensam, han svarar att hans mamma arbetar men att hans bror brukar vara med honom (? vet inte om jag förstod det där med brodern rätt!). Jag fràgar om han känner nàgon i huset och han tar mig med till en granne längst upp. Jag pratar med henne om vad som hänt och hon säger att mamman säkert ligger och sover och inte hör klockan (samt att han màste varit utomhus minst i 30 min). Pojken säger dà att mamman arbetar. Jag fràgar kvinnan om han brukar vara ensam men hon säger att han har barnvakt.
Hur som helst säger hon att han kan vara hos henne o hennes barn tills mamman kommer hem.
Màdde riktigt dàligt efteràt. Nu tror jag att jag màste ringa sos och meddela vad som hänt. Nu vet jag ju inte vad som egentligen pàggàr i familjen (kanske var det här första gàngen det hände, kanske var barnvakten sen etc) men jag vet vad som kan hända med skyddslösa smà barn som vandrar ute själva. Att sedan pojken var jätterädd gör ju inte saken bättre. Det värsta var att han följde med mig pà en gàng, med andra ord hade han säkert följt med vem som helst... Tack gode Gud att det var jag som hittade honom...
Som att dessa händelser inte var nog ramlade Julian idag och det blev läkar- och tandläkarbesök.
Jag känner mig trött, trött, trött...
1 kommentar:
Fy vad läskigt. Det var verkligen tur att det var dig han träffade!
Skicka en kommentar